I Will Prevail

Räknar ned dagarna. På måndag ska Hedi Fried (överlevare från koncentrationsläger) komma på besök. Sedan ska jag besiktiga bilen på onsdag...hatar det.

Nu har jag varit på en inspirationsdag i Solna på Ängkärrskolan. Det är Sveriges enda dyslexiskola och har besök från hela världen. Ni skulle ha sett hur klassrummen såg ut. Mycket ljusa med många bra hjälpmedel. Varje elev i de senare åren fick varsin bärbar dator. De hade trådlöst Internet och de hade en whiteboard som de kunde skriva på och på  så sätt skriva rakt in på en server där eleverna kunde ladda ned lektionen. Snart ska de också kunna styra vad eleverna surfar på under lektionerna. Varje lärare hade också en dator som de kunde ta med sig och arbete från. Det var 93 elever på skolan och 21 lärare + 7 hjälplärare. Deras skolpeng är tre gånger så stor också.

Jag har tidigare hört om denna skola. Jag var i Stockholm på en annan föreläsning och då var de där. Jag kände igen tjejen som är svensklärare.

Jag skulle också vilja titta om det finns tillgång till distansstudier om dyslexi...då skulle jag kunna bli lite av en expert på området. Många av min skolas experter går ju i pension nu så då försvinner mycket kunskap. 

 Ängkärrskolan i Solna

Idag har jag och min mentorskollega träffat våra blivande sjuor. Det var jättekul och spännande. Jag hoppas att det ska bli en bra och trivsam klass men jag tror nog inte att man någonsin kan komma bort från vissa svårigheter. Jag tycker dock att de var sociala redan nu så det är mycket bra.
Nu ska jag fundera lite på betyg och sedan ska jag städa lite. Inte nog med att det är full sprutt på jobbet...man ska ha full sprutt på helgerna också. Våra bästa vänner kommer för att grilla och ha skoj.

I morgon ska jag till Stockholm...igen....men denna gång ska jag till en skola och få inspiration.

Älskar dig!!!

Mina underbara dansare. De dansar till Dreamer av Ozzy.

Jag är seeeeeeen!

Okej okej..mina sexor stoppade inte upp mig i stuprännan. Nej, det är mormors barndomsminne jag talar om. Tydligen kan konstiga saker gå i arv och det som mormor lämnat till mig är jätteskumt. Det är så att jag inte kan äta den sista lilla snutten på mackan. Det ligger alltid kvar på brickan när jag är klar. Mormor stoppade in mackdelarna i stuprännan, blev stopp och gammelmorfar drog ut flera månaders mackrester...men jag lämnar dem bara på brickan. Mamma lämnar också...så det går väl i släkten. Vet dock inte om min syster gör det. Tyckte dock att det var lite kul när jag upptäckte det. Om man ska känna sig nära sin släkt så är det väl alldeles utmärkt att något kommit att stanna kvar i släkten.

Idag är jag nervös men också förväntansfull. Min blivande mentorsklass kommer på besök till vår skola.Jag och min mentorskollega ska ta emot dem. Jag har också gjort ett bildspel men alla lärare i arbetslaget så att de ska känna igen dem. Roligt nog kom då förslaget av hemkunskapslärare:
- Ska jag inte bara ha förklädet på mig?
Sedan skrattade hon så att hon blev helt röd i ansiktet. Vi fick vänta lite med att ta hennes bild :)

Nej, nu ska jag slänga i mig resten av frukosten och bege mig till jobbet.
Jag skriver hur det gick senare.

Jaja, jag vet att detta inlägg har samma överskrift. Jag ville bara säga...det jag skulle sagt i förra...att mitt klassrum är klart. Det är målat och jättefint. I morgon ska jag kanske ta lite kort om jag kommer ihåg.

Var sjuk idag och hemma. I morse var det lite bättre än igår då jag inte hade någon röst på morgonen. Det är alltid så att jag blir sjuk efter musikalen. När all spänning släpper är det som om basillerna säger:
- Fritt fram grabbar!!!!

Men nu mår jag bättre och ska till jobbet i morgon...även om jag fortfarande inte mår prima. Det är the curse av att vara lärare. Vi  förväntas aldrig vara sjuka. Och skulle vi mot förmodan bli det så jublar eleverna och önskar oss ett till benbrott eller ännu ondare. Jag skulle ibland bara vilja visa hur barn i u-läder har det. Att de är lyckliga om de får studera. Att de skulle tycka det var underbart att få en bok i present i stället för kläder eller andra prylar. Jag slås av elevernas syn på livet dagligen. Hur de köper nya kläder, hur de ska ha den nyaste mobilen...hur de skiter i hur de tar sig till olika ställen. Mamma och pappa ska skjutsa dem ända dit och så vidare. Jag tröttnade och satte ihop ett arbete som ska få dem att tänka till. I min mentorsklass var det en tjej som tycket att hon fick ut något av arbetet. Varför?! Är de så hemmablinda att de inte bryr sig. Jag blir så deppig när jag hör sådana tankar.

När jag får barn ska han/hon få veta hur det ligger till. Han/hon ska inte få som han/hon vill och han/hon ska veta att studierna inte är självklara. Jag hoppas bara att jag kan vara stark och inte falla för några I-landsfasoner.

Här flyger jag framför Dalanar. Tyckte att bilden blev vacker. Jag sitter på en fladdermus framför. Okej, jag är inte en nörd...jag tyckte bara att bilderna var snygga :) haha

Detta är min char på horde-sidan. Hon heter Osis och är hunter. Ville bara visa upp henne lite eftersom bilden blev så bra. Det var så att datorn laggade och då fick jag denna bild.

Härom dagen ringde det en försäljare. Innan jag visste ordet av skulle de komma hem till oss och tvätta vår säng. Detta är, ska ni veta, mitt främsta argument för att David ska svara i telefonen. I alla fall. Det blev en tid sagd...tisdag. Vi var båda hemma tisdag kväll...och ingen kom.

Himla skönt egentligen. Jag ville inte ha en främling i vårt sovrum. Men lite irriterad måste jag erkänna att jag blev. De sa ju att de skulle komma och så gjorde de inte det. Dålig stil och dålig reklam.

Nu ska fläsket få arbeta lite. En crosstrainer ska inhandlas och användas flitigt...nu ska det bli fason på oss här ute i skogen!

Oj, vad duktiga de var. Mina dansare tränade stenhårt i en och en halv veckas tid för att uppträda på scen. De var jättenervösa men de klarade det. Jag är som en stolt mor till dem alla. Jag tror också att de alla växt som individer under detta projekt också.

Nu kommer vi till det tråkiga. Jag vet inte vad det är men jag blir alltid sjuk efteråt. Just nu sitter jag och låter som om jag har en gräsklippare i halsen. Jag har inte ont, bara lite konstigt kli i halsen...men det är jobbigt att inte kunna prata ordentligt. Funderar på att vara hemma i morgon och kurera mig innan det blir värre. Jag vet ju inte åt vilket håll denna sjukdom kommer att gå.

Tråkigt nog ser min vecka ut som sådan:
Måndag: Lektioner + byggrupp + träna på spex för niorna
Tisdag: Lektioner + lönesamtal
Onsdag: Lektioner + fest för de blivande pensionärerna på kvällen
Torsdag: Lektioner + att vi ska ta emot de blivande sjuorna samtidigt...fråga mig inte hur det ska gå till...
Fredag: Jag ska till Solna på föreläsningar och studiebesök

Förstår ni att jag inte har tid att bli sjuk just nu!!!!!

I helgen tittade vi på monsterbusken i vår trädgård. Lite ledsna konstaterade vi att vi nog inte skulle kunna ge oss på den. Monsterbusken vann!

Nu var det dags igen för musikal igen. Skolans höjdpunkt, det vi väntat på hela vårterminen, ett sista ryck innan sommarlovet. Denna gång blev musikalen lite senare än förra gången. Bra egentligen då eleverna inte gör särskilt mycket tiden efter musikalen.

Denna gång kommen musikalen att handla om elever som 2038 tittar tillbaka på hur det var 2008 då de gick på högstadiet. Det kommer också att vara blandat med lite pusseldeckare då de förlorade en lärare då de var i Hula Hula- fängelset på Hawaii. Det kommer att vara låtar som Dreamer av Ozzy och Barbi Girl av Aqua. Mycket roligt för oss att dansa till.

Med oss menar jag då att jag för andra året i rad har fått äran att ta hand om de hårt jobbande dansarna. Vi har redan gjort klart en låt och arbetar nu parallellt med tre till. De är så duktiga. Det är ju faktiskt så att jag inte allt kan dansa själv. Men på något vis så löser de ut det problemet och de använder mig mest som trygghet, tröstare och uppmuntrare. Jag är tillfreds med min uppgift. Det enda som är jobbigt är när vi i morgon onsdag, kommer att komma till dagen då de kommer att vara arga, trötta, muskelvärkiga (är det ens ett ord??) och det är den dagen då de tycker att allt är skit. Då kommer mina peptalkingförmågor att sättas på prov.

Nej, nu verkar det som om WoW är online igen så då ska jag spela min warrior ett tag innan jag somnar. Det att göra något annat ett tag än att planera, rötta och genomföra lektioner, tar på mig. Jag är inte van...

ps, mitt klassrum genomgår en makeover...måste smygkika lite i morgon tror jag ;)

Nu är det snart helg!! Underbart! DÅ ska jag och min man försöka att ge oss på monsterbusken i trädgården...kanske göra lite mer. Sedan ska jag också färdigställa ett arbetsområdei språkhistoria...ska bli kul.

Kissen mår bra och det är frid och fröjd på gatan.

Tänk en tanke på Burma och kanske kan ni också skänka en slant?

Ja, nu tror jag visst att politikerna blivit absolut körda i huvudet (ursäkta ordvalet) Men tanken att jag skulle låta mina elever betygsätta mig bidrog till en mindre hjärtklappning i morse. Det är inte direkt tanken av att bli betygsatt som upprörde mig. Egentligen blir man ju det som människa varje dag. Utan det var vad radiokanalens talare hade för egna åsikter som upprörde mig mest. Hon sa ungefär såhär:

- Att dessa pedagoger som arbetar med att betygsätta varje dag ska vara så rädda för att själva bli betygsatta.
Rädda!!! Vi?!! Lärare som är en av de mest utsatta grupperna i samhället?!?!?!

Jag funderade då mellan mina allt kraftigare hjärtslag som sådant:
Vilken annan grupp av arbetare/människor skulle de ens komma på tanken att betygsätta. Och varför i så fall bara mellanstadielärare och högstadielärare? Jag kom i mitt stilla sinne in på tanken att man kanske ska börja betygsätta varandra...eller varför inte betygsätta sin partner eller sina barn.

-Jag är ledsen, bagarn, men din tårta fick bara ett G...jag kommer nog inte tillbaka mer. I tidningen läste jag att "den och den "bagaren fått många VG. Eller just det...snart kommer ju ett nytt betygssystem...betyder det att alla måste sätta sig in i det?

Nej, jag ska sluta vara galen, men jag blev riktigt upprörd ska ni veta.

Jag vill här tala om hur man jobbar som lärare.
Vi blir bedömda av eleverna varje dag. Vi blir bedömda av föräldrarna varje dag och vi blir bedömda av vår rektor varje dag. Är det så att vi som pedagoger hör att eleverna inte mår bra med någon lärare så försöker vi att komma underfund om vad som är problemet. Ofta är det bara missförstånd. Kanske det också några gånger beror på att eleven i fråga fått ett dåligt betyg. Vi är inte blinda för elevdemokrati. Själv låter jag eleverna vara med och bestämma. De känner att de har kontroll...men jag måste ha den slutgiltiga kontrollen om det över huvud taget ska bli något gjort.

Ska eleverna lära sig något så måste vi vara deras chefer. Vi måste ha den auktoritet som gör att de lyder. Vi måste kunna sätta dåliga betyg utan att vi ska vara rädda för att få ett dåligt betyg av en elev...hör ni inte sjäva hur fånigt det låter?

Det slog mig just att andra personer än min familj faktiskt läser min blogg. Jag välkomnar dessa främlingar till min värld och hoppas att jag inte är för pinsam för er att läsa. Jag ser dock detta som en slags dagbok. Jag ser det som ett forum där min familj faktiskt kan hålla koll på vad jag gör ute i skogen. Jag ser det som min länk till dels min familj och dels till omvärlden. Men jag kan dock inte få min man att läsa min blogg. Han tycker att det är lite pinsamt och tjatigt på något vis. 

Kanske det beror på att jag berättar allt för honom. Inte konstigt att han kanske tycker att det blir lite tjatigt :)

Nej, nu ska jag jobba lite mer...orkar inte...men måste städa. Nästa vecka ska de renovera mitt klassrum och om jag inte vill ha målarfärg på böckerna så måste jag packa ner dem i kartonger. 

Som lärare är man inte bara lärare...man är bibliotikarie, lokalvårdare, flyttfirma, datatekniker,  kurator, vän, mamma (gärna curling) sekreterare, debattör, polis, sjuksyster, fritidsledare (lagdagar och andra aktiviteter) mm...ni hajar vinken :)

Konserten med Kamelot var jättebra...de är så br alive att man nästan inte hör skillnad. Det enda som gjorde att man hörde skillnad var att det var alldeles för mycket bas. Jag stod halvvägs fram och efter ett tag fick jag nästan andnöd. Det var som om mitt hjärta ville ändra takt hela tiden...jag var tvungen att gå ut ur salen. Men utanför var det bättre ljud och jag kunde hänga med mer + att man såg dem lite bättre utan att behöva ha massor av vuxna karlar i synfältet.

Förbandet hette Firewind och jag ska faktiskt köpa en cd av dem också...tyckte att det var skön åttiotalshårdrock.
Idag lade jag mig i badkaret och spelade den gratiscd som mamma fick när hon köpte ett par trumpinnar av dem. De rockar fett....får man säga så nu för tiden elelr är det ett förlegat uttryck. Nåja, eftersom deras musik verkar vara influerad av lite Dio, Europe, Whitesnake, Ozzy...så kan jag nog säga att de rockade fett :)

Nu ska jag vara med min man eftersom vi inte setts på två dar