(H)älg!
Jo, helg vill vi ha men inte träffa på en älg.
Härom dagen åkte jag in till jobbet...trött som om jag aldrig sovit..ögonen röda och tankarna på helt annat håll. Vad ser jag? Jo, en gigantisk älg vid sidan av vägen...
Tankarna for genom mitt huvud...jag kör 80 km i timmen och älgen är på väg ut på vägen...vad göra? Jag tittade på henne (för det var nog en tjej) och funderade vidare...jag skulle inte hinna att stanna...hon var för nära. Efter någon sekund var jag förbi och jag tittade i backspegeln. Hon stod kvar vid vägkanten och tittade på mig som for vidare i en betydligt lägre hastighet. Vad tänkte jag då på i bilen efter detta möte?
Illamåendet kom som ett brev på posten. Mina händer var svettiga och jag darrade. Skulle jag stanna och kräkas?Så nära jag var att köra rakt in i en älg....vad hade hänt då?! Anledningen till att jag mådde dåligt var inte att jag bara blev rädd för att jag såg henne utan för att det var så fruktansvärt nära en olycka. Och hur skulle den olyckan ha slutat. Har läst att det ofta inte är krocken som dödar utan att det är hovarna på det djur som slungats upp på motorhuven och in i bilen som är de riktiga mördarna.
Olyckor kan hända när som helst, var som helst. Upplevelsen fick mig att fundera på mitt liv lite mer än vad jag brukar göra. Ni kan kanske tänka er hur dagen blev och att min undervisning kanske inte blev den bästa. Det var svårt att fokucera helt enkelt. Varför kan man inte släppa sådana händelser när människan faktiskt glömmer väldigt lätt. Vad var det som gjorde att den känslan av rödsla stannade kvar längre än vad vissa andra känslor gör?
Jag funderar ofta på det här att människan glömmer lätt. Det talas om alla möjliga saker på tv men bryr vi oss särkilt länge? Så länge vi inte är mitt i alla förödelse så är vi mer fokuserade på vad vi ska äta till middag än på de svältande barnen i Afrika. Är det inte förfärligt egentligen?
Men att människan inte kommer ihåg smärta är en bra sak. Kanske skulle det inte finnas brandmän eller poliser om de skulle komma ihåg varje liten smärta de upplevt...det skulle inte finnas lärare om de kom ihåg alla glåpord...det skulle inte finnas advokater om de kom ihåg sitt magsår...det skulle inte finnsas några människor eftersom det gör ont att föda och att födas.
Att glömma kanske är den ultimata lösningen...den ultimata skyddsanordningen som finns.
Jag ska glömma älgen och jag ska glömma min rädsla. Med risk för att låta väldigt knasig, som om jag sett för många filmer...men det är ju sant. Man kan inte leva ett fullt liv om man inte tar risker. Man kan inte leva ett fullt liv om man lever i rädsla.
Carpe Diem!!!
Härom dagen åkte jag in till jobbet...trött som om jag aldrig sovit..ögonen röda och tankarna på helt annat håll. Vad ser jag? Jo, en gigantisk älg vid sidan av vägen...
Tankarna for genom mitt huvud...jag kör 80 km i timmen och älgen är på väg ut på vägen...vad göra? Jag tittade på henne (för det var nog en tjej) och funderade vidare...jag skulle inte hinna att stanna...hon var för nära. Efter någon sekund var jag förbi och jag tittade i backspegeln. Hon stod kvar vid vägkanten och tittade på mig som for vidare i en betydligt lägre hastighet. Vad tänkte jag då på i bilen efter detta möte?
Illamåendet kom som ett brev på posten. Mina händer var svettiga och jag darrade. Skulle jag stanna och kräkas?Så nära jag var att köra rakt in i en älg....vad hade hänt då?! Anledningen till att jag mådde dåligt var inte att jag bara blev rädd för att jag såg henne utan för att det var så fruktansvärt nära en olycka. Och hur skulle den olyckan ha slutat. Har läst att det ofta inte är krocken som dödar utan att det är hovarna på det djur som slungats upp på motorhuven och in i bilen som är de riktiga mördarna.
Olyckor kan hända när som helst, var som helst. Upplevelsen fick mig att fundera på mitt liv lite mer än vad jag brukar göra. Ni kan kanske tänka er hur dagen blev och att min undervisning kanske inte blev den bästa. Det var svårt att fokucera helt enkelt. Varför kan man inte släppa sådana händelser när människan faktiskt glömmer väldigt lätt. Vad var det som gjorde att den känslan av rödsla stannade kvar längre än vad vissa andra känslor gör?
Jag funderar ofta på det här att människan glömmer lätt. Det talas om alla möjliga saker på tv men bryr vi oss särkilt länge? Så länge vi inte är mitt i alla förödelse så är vi mer fokuserade på vad vi ska äta till middag än på de svältande barnen i Afrika. Är det inte förfärligt egentligen?
Men att människan inte kommer ihåg smärta är en bra sak. Kanske skulle det inte finnas brandmän eller poliser om de skulle komma ihåg varje liten smärta de upplevt...det skulle inte finnas lärare om de kom ihåg alla glåpord...det skulle inte finnas advokater om de kom ihåg sitt magsår...det skulle inte finnsas några människor eftersom det gör ont att föda och att födas.
Att glömma kanske är den ultimata lösningen...den ultimata skyddsanordningen som finns.
Jag ska glömma älgen och jag ska glömma min rädsla. Med risk för att låta väldigt knasig, som om jag sett för många filmer...men det är ju sant. Man kan inte leva ett fullt liv om man inte tar risker. Man kan inte leva ett fullt liv om man lever i rädsla.
Carpe Diem!!!
Kommentarer
Trackback
