Hönekaka
Svårt som bara den att hitta. Denna sabla hönekaka. Jo, min man har fått för sig att han ska göra en speciell rätt till festen vi ska ha i helgen. Fest och fest...egentligen bara två kompisar som ska komma. Ja, vi bor i skogen och då är det fest om man får hit två till huset..haha. I alla fall. Efter repet igår kväll så skulle jag handla. Klockan närmade sig nio och jag visste att jag skulle få räserhandla på ICA nära om jag skulle hinna. Men...var finns hönekakan? Det där brödet som bara ska finnas...det där brödet som vi vuxit upp på....borta. Det är ju skam!
Åkte i ilande fart till nästa affär...öppet till tio..pust och stön. INGEN HÖNEKAKA!
Så hur gör vi då? Jo, vi får väl be våra gäster att köpa med sig lite hönekaka...ta en promenad eller spela kort tills maten blir klar? Usch för att vara skogsbo och usch för att åka bil! Pinsamt blir det men vad ska man göra?
Ps. Jag trivs i vanliga fall...det är bara när det inte går som jag vill som jag inte vill bo här. Om jag skulle bo i stan skulle jag nog bli tjock på pizza och handla alldeles för många skor...tro inte att jag inte har det bra...det har jag för det mesta i alla fall.
Uttråkad!!!
Varför är det så att jag blir så lätt uttråkad? Jo, för att jag bor i skogen och det enda sällskap jag har haft hela denna vecka har varit en tokig katt, en dator och myror. Jag blir tokig av att vara här. Och inte nog med det...jag blev också insnöad!!! Snickaren kom härom dagen för att sätta in ett badrumsskåp...han hade tagit mätstocken i snön utanför och det var sju centimeter. Ja, så är världen vi kommer att leva i. Snöstorm på sommaren och regn hela vintern. Jag fattar...jag hajar...vi har förstört vår planet. Men jag är fortfarande uttråkad.
Satt och tittade ut genom fönstret och funderade ett tag. Sötsugen som få och ingen affär. Trött på att pendla och trött på att jobba. Katten i knät som en gammal galen kattgumma (sådana man läser om i gamla sagoböcker) undrar om det är mitt öde. Tacka Gud för repet igår annars hade jag blivit tokig.
Nej, nu ska jag ut i det soliga vädret och jag tar katten med mig. Jag släpar till och med med mig mannen...inte ska han komma undan bara för att han jobbar. Nu ska vi samtala och sedan ska vi ta ett varmt bad...vad finns det annars att göra i skogen...suck!
Medicinmakaren
Men igår hände det något som fick mig att fundera på varför han faktiskt ligger på mig. Det kanske inte bara är för att jag är tillgänglig eller för att han älskar mig. Kanske det också är för att jag behöver honom.
Man skulle kanske ha tagit min puls och mätt hur jag mådde innan vi fick honom. Jag läste nämligen någonstans att de som äger katte har lägre vilopuls och att de mår bättre. Jag kan faktiskt säga att jag mår bra. Kanske det också är så att han känner av att jag är stressad och att det är därför han kommer och ligger på mig.
Den handling som fick mig att tänka till var det som hände igår. Min man hade nämligen laddat ned massor av program till sin dator och det hade tagit ungefär fem timmar. På sista rutan hade min man klickat fel och tryckt på cancel (varför ens den knappen finns är och förblir ett mysterium). Min man var helt förstörd och jättearg på sig själv. Nära till tårar. Nere vid tv n låg jag med katten på magen...som om det var en nyhet...och min man kom ned. Han förklarade vad som hänt och beskrev sin sorg och frustration. Lille Simon tittar på min man och direkt när min man lade sig ned på soffan så gick Simon och lade sig på hans mage. Detta har aldrig hänt förut.
I min fantasi så läste Simon av hur min man mådde och ville i sin tur trösta på det sätt han känner till. Att lägga sig och spinna på min mans mage var det allra bästa medicinen. Vår egen lilla medicinmakare.
Vi är så rika.
Jag är en sådan partypooper ibland...kommer att tänka på dem som inte får äta sig mätta jämt och blir lite ledsen. Jag tänker på dem som inte får vara friska. Jag tror att man som I-landsmedborgare har en plikt att faktiskt tänka på det ibland. Det är vår förbannelse att bli ledsna, det är vår lott att tänka till. Om man inte tänker till ibland är det lätt att bli för bekväm, att inte vara nöjd över det man har är en synd. Jag hoppas att alla som har det bra ibland sänder en tanke eller en peng till dem som behöver.
Jag tänker på föreläsningen av Einhorn "Konsten att vara snäll" Är det inte snällt att tänka eller är det bara handlingen som ränknas? Enligt honom är det handlingen...så jag kommer nog att lägga lite pengar i nästa rädda barnenkollekt jag ser. Jag är inte redo för att ta något större steg än. Beundrar dock dem som eventuellt adopterat barn eller som har faddrar (Go mamma).
Att vara snäll mot andra...inte minst dem i U-länder är något som vi alla I-ländare måste bli bättre på. Håller ni inte med?
Snödikt
O du blöta vita massa
som virvlar och snurrar i skyn
O du blöta vita massa
som landar och försvinner i dyn
Pratglada kärringar och söta små gubbar.
Jag kom och tänka på en rolig sak som hände mig för några år sedan. Det var så att jag var på väg hem från Linköping...bodde ju där ett år när jag pluggade religion. Det var sent och det var redan mörkt ute. När jag då skulle kliva på tåget efter ett byte i Norrköping så hamnade jag i en vagn full av äldre människor...skönt tänkte jag. De är lugna och trevliga samt att de aldrig lyssnar på mp3 för högt. Har ni tänkt på att man ibland kan höra vad ungdomarna lyssnar på...stackars deras öron. I alla fall. Jag satte mig ned och började lite smått slumra till när jag noterar att en tant på andra sidan mittgången tar upp telefonen. Högljutt och utan någon som helst omtanke för oss andra trötta stackare så slår hon numret till vad vi sedan fick höra var hennes syster.
- Nu har vi kommit hem från semester, Gertrud. Det var underbart...självklart kostade det en del men det var det värt. Ja, hur mår de andra....bla bla bla.
Efter ett tag var jag så trött i huvudet att jag faktiskt längtade efter en mp3 jag också. Då, som sänd från skyarna kommer det en liten gubbe framstapplandes i gången. Han ställde sig bredvid tanten och sa:
- Är du medveten om att vi vid det här laget känner hela din släkt? Kan du snälla sluta ringa och låta det vara lugnt och trevligt härinne ett litet tag?
Mannen gick tillbaka till sin plats lika sakta som han hade lunkat fram.
Tanten titta på sin toffel till man och sa:
- Ja, Gunnar...om inte du hade suttit där hade den där mannen fått en stor fet smocka.
Jojo, tänkte jag. Friden sänkte sig i vagnen...alla slumrade gott och den gamla mannen log i mjugg borta vid andra delen av vagnen.
Det är vad jag kallar civilkurage!
Hem snart?
För närvarande läser jag en bok av...nej nu tappade jag namnet... Den heter i alla fall "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" En mycket intressant och givande bok än så länge. Det att jag skrivit en uppsats om kvinnligt och manligt gjorde att jag faktiskt kände igen mycket av det som strod i boken. Läs den om du känner dig extra upprorisk någon gång. Jag mår lite gott av att läsa denna bok av två starka kvinnor....LISA MARKLUND...det är ju hon! Nu kom jag på det! Den andra kvinnan tror jag hetter Lotta Snickare eller något sådant. Oj, vad beläst jag är...har bara litteraturhistoria i mitt huvud för tillfället. Provet med mina åttor gick skitdåligt. Jag älskar dem men nu ska de få en avhyvling som de setnt ska glömma...haha
Jag känner nu att jag har skrivit väldigt osammanhängande i detta inlägg, men det får ni tåla. Nu känner jg mig lite stressad...ska ner på stan och handla plus att jag måste hitta en bra present åt min far som fyller år snart...hurra hurra. Min mans present är redan klar...hoppas bara att han inte snokar för intensivt i garderoben.
Nudlar till ben?
Nåja, det är gjort och jag tror inte att jag skämde ut mig allt för mycket. Mina elever tyckte att det var lite coolt...det säger de i alla fall. Det som jag måste jobba på är att få kontroll på de där rangliga sakerna som skulle hålla mig uppe. De skakade som asplöv och kändes som nudlar.
Kilt?!
Fin bild va?Vinnare!!!!
Enda nackdelen med det hela var att vi skulle vid skolan klockan 6.30 på morgonen...usch vad tidigt. Sov över hos mamma och pappa för att slippa köra så långt på morgonen. Alla var dock jätteglada på morgonen och av bar det. Vi släppte av den andra klassen vid dramaten...fanns ingenstans att stanna så de fick kuta ut när vi stannade till utanför. Sedan bar det av till Haninge och där var regionsfinalen.
Tre av eleverna hade en presentation som de skulle genomföra två gånger för juryn...de var superduktiga...stod som en stolt hönsmamma och lyssnade. Juryn var imponerad av dem och de sa att de faktiskt inte hade några frågor, det var en så bra förklaring.
Vi var mycket oroliga i slutet men rätt så säkra på att vi skulle vinna i alla fall. Vi kom med av de fyra som ska på riksfinal! Alltså kickade vi bort tio av de andra bidragen...stolt igen måste jag medge. Så nu den 4 april ska vi dit igen och kanske vinna 25000 kr till klassen...hoppas hoppas hoppas.
Nu ska jag skriva åtgärdsprogram och utvecklingssamtalslappar.
Naglar :)
Publiken kommer ju bara att se dem från scenen så det att de är lite fula i kanten tycker inte jag gör så mycket.
Rädd!
Hellre hade jag spelat WoW och ätit en god måltid framför vår Tv. Det hade jag faktiskt gjort, men återigen lät jag mig övertalas. Jag hoppas att jag överlever detta.
Nej, nu ska jag duscha, sätta på tvättmaskinen, hämta upp redan färdig tvätt, vattna blommorna, släppa in katten och äta. (Är ju kvinna) Sedan är det nog dags att bege sit till stan för denna uppgift.
Varför hamnar jag alltid i dessa situationer???
Ps. jag har köpt lite böcker på bokrean. "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor" Om den är bra vet jag inte men jag kan ju altid flina lite åt vad som står. Jag tror dock inte att min man vill att jag blir mer feminist än vad jag faktiskt redan är.
Att vara snäll?
Föreläsningen var full av tips i hur man kan få framgång genom att vara snäll och han visade massor av exempel på undersäkningar som gjorts. Detta var mycket intressant. Han satte också våra etiska och moraliska tankegångar i gungning. Han ni chans att läsa boken så kan jag rekommendera den. Den heter just "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn.
Speciellt var att jag igår var och handlade med min mor på Willys. Då gick jag förbi en boklåda och där låg boken helt ensam och ledsen. Jag var ju bara tvungen att köpa den. Se om boken är lika bra som föreläsningen var.
Såhär ser pocketboken ut av "Konsten att vara snäll."...så ser dock inte min ut :)Flytthjälp?
Så om det är så att någon känner sig manad att komma och hjälpa mig att packa böcker så är det bara att säga till...
Modelejon..jag???
En annan gång sa jag på jobbet att jag skulle starta en retorikkurs. Jag vet ibland inte varför jag ens öppnar munnen. Vill jag bränna ut mig själv? Nåväl, jag startade kursen och genomförde den. Tror också att jag lärde några under resans gång hur man talar bättre.
Den näst sista gången var väl när jag tackade ja till att vara hårmodell (första gången). Då var det på en stor mässa och jag kunde inte ha mina glasögon på mig. Som tur var trillade jag inte av scenen och jag tyckte faktiskt att det var skönt att inte se publiken så bra. Det gick ju vägen och klippningen och färgningen blev då nästan gratis...usch vad jag är snål.
Denna gång står jag inför en större utmaning. Nu är det faktiskt betalande gäster som ska se mig stå och kråma mig på scenen...eller catwalken! Inträdet har denna gång kostat 100 kr och min hårfärgning blev gratis! Jag bara måste göra ett bra jobb. Idag fick jag panik eftersom alla på frisörsalongen verkar ha en bild av mig som egentligen inte är sann. De tror att jag är värsta hårdrocksbruttan som har en hel garderob av nitbälten och IronMaidentröjor. Nu är det ju så att jag har massor av nitbälten men det är inget som jag använder i vardagen...så gissa vad jag gjorde? Jag gick till JC och sa:
-Nu ska jag vara hårmodell och jag ska se ut som hårdrock...hjälp mig.
Jag vet! Patetiskt eller hur?
Jag fick hjälp och hittade ett par byxor.
Önska mig lycka till i morgon nu så att jag inte trillar ned från denna scen.
Tankar kring barn.
Jag fick ett mail från min goda vän härom dagen. Hon ville att jag skulle gissa könet på hennes mage...hm...här är det inte tillfälle att vara logisk. Det är ju egentligen ingen som vet helt säkert. Jag vet dock en som vet och det har att göra med min uppväxt och uppfostran. Men jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Vissa kan man ju kanskte tänka sig vad som är mest logiskt...men är det ens möjligt att göra så? Låt mig tro på steriotyper nu. Fotbollsmamman måste bara få pojkar...men..men...fotbollstjejer då. Krossad tanke igen. Men hon där, hon har ju fått massor av pojkar. Titta bara på skaran hon har med sig...ett helt rockband! Nej, men titta i vagnen, där låg en liten flicka. Så, jag slutade att tänka mig att jag ens skulle kunna tänka logiskt och bara gissade. Jag tror att det ska bli en tjej (kanske för att jag vill ha en tjej) men min vän skulle kunna få vad som helst.
Det slog mig också att man inte har något val där...det är liksom...take it or leave it. Men jag tror väl att det är en rätt så liten andel som kan titta på barnet (efter den pärsen) och säga som man ibland säger på McDonalds:
- Nej, nu fick jag fel tillbehör. Jag går tillbaka och kräver att jag ska få min portion utan en pommes...eller???
Som jag sa innan så skulle jag nog mest vilja ha en flicka. Jag vet inte riktigt varför. Skulle det dock bli en kille så skulle det vara superkul. Min syster har två små killar och de är ju jättemysiga. Och som lärare så kommer jag faktiskt i kontakt med rätt så bedrövliga tjejer också. De är nästan värre eftersom de tycks gå hela linan ut. Nej, det är inte bara ett litet uppror. Nej, de röker, super på en onsdag, snor pengar och slåss...jag skojar inte. Vart tog de där tjejerna som inte vågade göra sak av hoten? Var finns de som viskar? Kanske det är bra att de låter saker och ting komma upp till ytan isället för att tala bakom ryggen? Jag vet egentligen inte vad som är värst.
Jag vill i alla fall ha en flicka om jag får barn :) 
men på denna bild är det faktiskt en liten pojke. Kunde inte hitta en bättre bild än min systers lilla son. Kortet är från mitt första möte med honom.
Kärlek till bänkar?
Jag trivs fortfarande i skolan...som lärare alltså. Jag har precis fått nya bänkar i mitt klassrum och stolarna kom en vecka efteråt. Sorgligt nog störs mitt sinne för form och färg eftersom det blivit fel i leveransen. Jag har nu bord med svarta ben och stolar med röda ben...förfärligt!!! Ska en beställning någonsin bli rätt i detta land...Det är ju liksom inte som att få fel färg på en top nu...det är bord för 30 personer som har blivit fel. Om jag känner till hur saker och ting fungerar så får jag vänta i..låt se...tio år för att saker och ting ska bli till rätta. Pust!
Jag har gått med i en grupp av lärare som ska se till att skolan blir renoverad så att vi och eleverna ska trivas. Vi ska också tänka på en sexas behov vid vår planering...vi ska nämligen ta emot dem år 2010. Det är ju bra att vi ser framåt. Jag kan i alla fall säga att jag har en sak som är först på min lista:
RENOVERA ALLA TOALETTER!!!!!!
Det är inte det allra undrebaraste att komma på morgonen...eller närsom helst really....och vara kissnödig. Att komma in på personaltoaletten är som att gå in i en gammal mans blöja...USCH! jag äcklade mig själv där. Men det är ju sant...när byttes rören där egentligen (hint: skolan byggdes 1921..haha) Toaletterna i resten av skolan är så tråkiga att vissa elever inte går på toa på hela dagen. Det kan nog inte vara bra för varken deras blåsa eller deras njurar...eller hur mamma?
Andra saker som jag funderar på när nu sexorna ska komma är väl att jag får ge upp mitt klassrum så att de ska kunna vara i paviljongen. Nu när kampen är över för att få det renoverat och få nya bänkar ska väl någon annan njuta av frukten. Tråkigt bara när jag börjar känna mig så hemma där. Hoppas att så inte är fallet eftersom jag älskar mitt klassrum.
Nej, nu ska jag se på House eftersom jag nog inte ska titta på 9A idag. Får ju nog av dem på vardagarna..hihi
(H)älg!
Härom dagen åkte jag in till jobbet...trött som om jag aldrig sovit..ögonen röda och tankarna på helt annat håll. Vad ser jag? Jo, en gigantisk älg vid sidan av vägen...
Tankarna for genom mitt huvud...jag kör 80 km i timmen och älgen är på väg ut på vägen...vad göra? Jag tittade på henne (för det var nog en tjej) och funderade vidare...jag skulle inte hinna att stanna...hon var för nära. Efter någon sekund var jag förbi och jag tittade i backspegeln. Hon stod kvar vid vägkanten och tittade på mig som for vidare i en betydligt lägre hastighet. Vad tänkte jag då på i bilen efter detta möte?
Illamåendet kom som ett brev på posten. Mina händer var svettiga och jag darrade. Skulle jag stanna och kräkas?Så nära jag var att köra rakt in i en älg....vad hade hänt då?! Anledningen till att jag mådde dåligt var inte att jag bara blev rädd för att jag såg henne utan för att det var så fruktansvärt nära en olycka. Och hur skulle den olyckan ha slutat. Har läst att det ofta inte är krocken som dödar utan att det är hovarna på det djur som slungats upp på motorhuven och in i bilen som är de riktiga mördarna.
Olyckor kan hända när som helst, var som helst. Upplevelsen fick mig att fundera på mitt liv lite mer än vad jag brukar göra. Ni kan kanske tänka er hur dagen blev och att min undervisning kanske inte blev den bästa. Det var svårt att fokucera helt enkelt. Varför kan man inte släppa sådana händelser när människan faktiskt glömmer väldigt lätt. Vad var det som gjorde att den känslan av rödsla stannade kvar längre än vad vissa andra känslor gör?
Jag funderar ofta på det här att människan glömmer lätt. Det talas om alla möjliga saker på tv men bryr vi oss särkilt länge? Så länge vi inte är mitt i alla förödelse så är vi mer fokuserade på vad vi ska äta till middag än på de svältande barnen i Afrika. Är det inte förfärligt egentligen?
Men att människan inte kommer ihåg smärta är en bra sak. Kanske skulle det inte finnas brandmän eller poliser om de skulle komma ihåg varje liten smärta de upplevt...det skulle inte finnas lärare om de kom ihåg alla glåpord...det skulle inte finnas advokater om de kom ihåg sitt magsår...det skulle inte finnsas några människor eftersom det gör ont att föda och att födas.
Att glömma kanske är den ultimata lösningen...den ultimata skyddsanordningen som finns.
Jag ska glömma älgen och jag ska glömma min rädsla. Med risk för att låta väldigt knasig, som om jag sett för många filmer...men det är ju sant. Man kan inte leva ett fullt liv om man inte tar risker. Man kan inte leva ett fullt liv om man lever i rädsla.
Carpe Diem!!!
Små egenheter i vardagen
Min kisse är lite speciell. Jag tänkte tillägna honom denna inlägg i min blogg eftersom han är en av de viktigaste varelsernai mitt liv just nu. Kanske min enorma kärlek bottnar sig i att jag faktiskt aldrig kunnat ha en kisse tidigare. Pappa är allergisk (Jag förlåter dig pappa) Turligt nog så tål jag vår kisse. Konstigt nog tål jag ingen annan kisse än just honom. Jag får de vanliga symtomen av rinnande näsa och kli i ögonen.
När Simon var liten så luktade jag ofta på honom för att jag skulle se om jag skulle tåla honom som större katt...och just nu när han väger ungefär fem kilo så tål jag honom fortfarande. Jag älskar att bara brotta ner honom och pussa på honom.
Simon har också massor av egenheter som jag aldrig träffat på när jag träffat andra katter. Redan som liten kisse så var han väldigt nyfiken och det första han gjorde, bara några veckor gammal, var att trilla ned i toaletten. Min man hade precis varit på toaletten så...ja..ni fattar. Simon blev panikslagen och alla klor var ute. Han lyckades göra massor av hål i mig på väg till duschen...och att duscha en kattunge kan vara som att råka på en fullvuxen tiger. Det vet jag nu. Så efter en halvtimme var katten dyngsur och jag blodig. Jag undrar varför han aldrig hoppar upp på toaletterna längre? Och jag...blodförgiftning???
Egenhet nummer två är att sitta och pipa på fåglar. Eller jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva lätet mer än att han låter som en delfin. Min man brukar då gå fram till honom om låta likadant...Simon tittar då på honom...precis som om han säger:
- Titta pappa...titta på alla fåglar.
Jag förstår inte att vi fått tag på en katt med så många egenheter. Det som är mest speciellt med honom är att han älskar flärpen på nyöppnade mjölkpaket. Det har till och med blivit så att han nästan känner av när man tar fram ett nytt paket. Då kommer han och sätter sig och väntar på att man ska kasta iväg den. Då tar han den i sin mun...som ett byte...går iväg och börjar leka. När vi sedan städar huset så brukar vi hitta massor av sådana...halvt uppätna..under alla mattor i huset.
Sällskap i badrummet har vi alltid av denna lilla mysiga kille. Det är nämligen så att han älskar att titta på när vattnet rinner ner i avloppet under badkaret. Där ligger han och tittar i flera minuter. Ibland hoppar han upp på kanten när vi badar och tittar på vattnet och oss. Kanske han kommer ihåg den gången han trillade i sjön och såg ut som en våt svart trasa i slutet på kopplet. Stackars Simon...man ska inte bråka med en vattenfylld båt.
Att kunna älska en liten krabat som inte ens kan tala är för mig rätt så speciellt. Jag trodde inte ens att jag tyckte om katter...men vi var tvunga att rädda honom när han var liten´. Vem kan inte älska honom egentligen? Det bästa jag vet är att ta honom i famnen och bara titta in i hans ögon för att sedan höra hans spinnande. Jag önskar att han aldrig slutar att spinna. Konstigt nog är det ett annat läte vi hör av våra vänner och bekanta när de kommer. Ungefär såhär:
- Simon...var är du lilla kissen....jasså där är du...kom så får jag klappa dig...
AAAAJ!!!!
