I Will Prevail

Jag tittade på dokumentären om de svenska hollywoodfruarna nu ikväll. Jag blir så förfärad. Hur kan man säga som Anna Anka att man måste tillfredställa sin man hela tiden...att han annars skulle gå till någon annan. Att det i så fall skulle vara kvinnans fel att det inträffade. Hon måste ju vara helt korkad! Jag blir så vansinnigt arg av sådana blåsta blondiner. Hon visar ju ingen självrespekt och vad gör egentligen han för henne? Det är lika mycket mannens jobb att hålla kvinnan intresserad som tvärtom. Och om man är gift ska man inte titta åt andra oavsett. Nej, hon och hennes man har liksom låst in sig för att inte bli frestade. Är de inte riktigt kloka?!

Sedan har vi en kvinna som är helt insnöad på pengar. Att köpa en ful kruka till köket...till the island...som hon kallade det för, för 600 dollar är ju inte riktigt klokt!!! Det såg ut som om krukan var tillverkad av en femåring på en keramikkurs. Att sedan ta sina fickpengar (veckopeng) och köpa ett kylskåp till familjen är ju helt blåst!!! Oh, det är ju så jobbigt att vara husfru, säger hon. Ja, hur många blöjor bytte hon på sina barn och hur mycket husarbete gör hon? Hon har lärt sig att göra kaffe för ett halvår sedan och hon har en husa. Oooo vad jobbigt det är att bo i Hollywood!  

Sedan har vi blondinen som gjort en egen film. Bra att hon gör något med sitt liv, men har inte världen nog av blåsta blondiner på film? Varför spela huvudrollen själv när man inte ens kan prata bra engelska? Är det verkligen meningen att vi svenska kvinnor ska framstå som blåsta blondiner i hela världen? Jag vill inte vara med på det!

Sedan vill jag ge en känga i baken på dem som gjort denna dokumentär också. Jag tror nog att det finns andra hollywoodsvenskar som inte blekt bort sina hjärnceller. Kan de inte få vara med i en dokumnetär de också? Nej, de kanske är för tråkiga eller.

Jag vill också ge mig själv en stor fet smäll som faktiskt tittade på dokumentären. Men, då fick jag i alla fall något att skriva om.

Min syster kom på en idé. En tanke som jag faktiskt också haft, men som jag förkastat. Frida fick idén om att det kanske var ett barn som tappat nageln då det är försäljning av jultidningar på gång. Mycket möjligt kan jag tänka, men vi har inte så många flickor på byn som skulle kunna sälja tidningar och därmed tappa lösnageln. Nåja, det var i alla fall en ledtråd. Var är Holmes när man behöver honom?!!!!!

Igår tog jag min första tablett för struman som jag fick nu efter graviditeten. Inte kul alls, men tydligen inte helt ovanligt. Det som hände var att jag fick ont i huvudet och jag blev lite rastlös...det pirrade lite i kroppen. detta kunde hända om det var för hög dos. Men då undrar jag lite. Jag tar ju den dosen som är minst...tar ja mindre kan jag lika gärna inte ta alls. Nåja, det var ju bara första dagen...idag kanske det blir bättre.

Jag tror också att min huvudvärk kommer från min nacke. Det är inte lätt att bära omkring på en tiokilosklump om dagarna och inte få några men av det.

I helgen ska vi fiska kräftor med Davids släkt. Det ska bli jättekul! Jag har till och med fått låna en liten flytväst åt Olle så att han också kan få följa med. Han kommer att vara så söt, som ett litet paket. Men ingen annan än jag ska hålla i honom på båten...då kommer björnhonan fram.

Jag trodde inte att jag skulle bli så överbeskyddande som jag faktiskt är. Det är inte hela tiden utan bara när man är med annat folk än släkten. Då vill jag inte gärna att någon annan har honom än jag. Men jag antar att det är en naturlig instikt som alla mödrar har. Det som blir svårt för mig är att Olles farmor gillar att ta honom och visa upp honom för alla. Jag försöker att vänja mig med det, men björnhonan tittar ibland fram och blir lite arg...mest på mig själv. Hon menar ju inget illa...men det är faktiskt mitt barn och är det någon som ska visa upp honom så är det väl jag? Nåja, det kommer alltid att vara så men lite jobbigt blir det.

I helgen ska vi också fira Max som fyller år. Det ska bli kul att träffa Frida och hennes familj. Det blir inte så ofta jag tröffar familjen, mest bara henne när vi repar. Jag antar att de flesta har det så. Jag är bara så glad att vi har en så bra kontakt som vi har. Det finns ju dem som inte går ihop med sina syskon alls...och det är inte kul alls. Familjen är ju så viktig och de inom familjen kan faktiskt skada en mest.

Nej, nu ska jag tvätta håret medan Olle sover lite. I natt var en bra natt. Han vaknade bara en gång och ville ha mat. Tur för mig...jag är så frusen att jag inte vill gå upp på natten. Det tar en evighet innan jag får upp värmen igen och kan somna.

Tack alla som kommenterat mitt inlägg. Det känns skönt att ha en så trevlig skara mammor runtom mig...vänner som kan säga att det är okej mitt i all kaos. Tack!

Har nu börjat ta tablett för min struma. Hoppas att det hjälper mig i vardagen. Jag är ju väldigt trött och frusen i vanliga fall...men nu har jag frusit något förfärligt de senaste dagarna. Hade strumpor, tröja och två täcken på mig. Men det hjälpte inte så jag tog och drog upp min fleecemorgonrock över mig också. Ärmarna på rocken lade jag över öronen...sedan somnade jag sött tillsammans med mina tre små uppvärmda kuddar runtom mig. Nästa gång det händer så kommer jag att våldgästa David på hans sida...han är alltid så varm.

Igår var jag i Norrköping med Mimmi och hennes son Hugo...men det får jag skriva om senare...

Att sova är ett lyx som den vanliga människan tar för mycket för givet. Jag har inte fått sova en hel natt på mer än ett halvår nu...jag måste medge att det börjar ta ut sin rätt. Jag är lite förvirrad så att säga.

Ibland när jag går omkring i huset så vet jag inte hur jag ska komma till ett annat rum. Jag kan vara i köket och jag vet att jag ska till sovrummet på övervåningen...men hur jag ska komma dit är inte självklart. Är jag sjuk på något sätt? Eller är det bara så att jag är väldigt trött. Härom vecka började jag gråta för ingenting...det är inte heller riktigt likt mig. Jag antar att det var jobbigare att ha en bäbis än vad jag hade räknat med.

David skrek med jämna mellanrum i helgen. Vi hade storstädning i källaren. Det är ju en sak man måste göra med jämna mellanrum då man ofta bara slänger ned saker och då blir högarna större och större för att sedan välta och deformeras till oigenkännlighet.

Sedan tyckte David att det var ett till stort problem i källaren...dvs alla de där spindlarna. Jag fångade två stora men resten fick leva vidare och fånga det som jag hatar...skalbaggar. Men med jämna mellarnum skrek David till, hoppade lite på stället och skrek på mig. Roligt tycker jag. Fint blev det också i källaren.

Igår åkte jag och Mimmi till stan. Vi skulle handla lite och hon behövde kattsand (hon har ju åtta innekatter så jag kan tänka mig att det går åt). Klockan elva kom hon och vi packade in oss i bilen. Det är roligt att åka bil med Olle och Hugo i var sin bilbarnsstol...de somnar lika snabbt båda två efter att ha snackat med varandra ett tag innan.

När vi nästan var framme i stan så skulle Mimmi justera backspegeln och vips så hade hon hela den i handen. Oj, då, så ska man nog inte kunna göra, sa hon. Vi skrattade gott men jag tror inte att Hasse (hennes man) kommer att tycka att det var lika roligt. Sorry Hasse, men så är det när man har två galna tjejer i bilen:) hahaha

Min bandkompis fyllde 30 år härom dagen. Det märks inte på henne att hon faktiskt fyllt tant...som de säger. Vi hade satt ihop en jättefin present. Hon fick en korg med lite smått och gott i: Plektrum, strängar, skärbräda, scarf, halssmycke (som Elin gjort) en penna och ett block samt en ananas och en druvklase. Vi blev riktigt nöjda måste jag säga. Men bäst tror jag att hon tyckte om sin killes present. För vem har skrapat trettio trisslotter på samma dag någon gång? (Hon vann 200 kr)

Grattis Camilla igen!

Jag gick till Mimmi härom dagen. Tänkte att jag kunde dela med mig av de chokladmuffins jag bakat och samtidigt låta Olle träffa Hugo, hennes son. Jag gav mig av vid elvatiden men då Mimmi fått äta sin mat, Olle fått äta en banan och Hugo likaså så började det knorra lite i min mage. Klockan hade ju blivit tre! Jag pallrade mig iväg hem och vad hittar jag på trappen, jo en lösnagel.
Äckligt!

Nageln var rosa a la åttiotal och den var lite sliten som om det var en yngre person som burit den. Den var inte lång och det kanske var ringfingret den suttit på. Men vem hade kunnat tappa den? Vi känner ingen som kan tänkas bära lösnaglar.

Då kom jag att tänka på att det faktiskt har varit inbrott i ett höghus lite längre bort på gatan och att det då kanske var någon som gjort ett besök vid mitt hus också. Läskigt! Jag kommer att vara noga med att låsa om mig nu...