I Will Prevail

Olle är sjuk igen, eller han har väl aldrig egentligen blivit bra sedan han blev sjuk efter inskolningen. Han snorar och hostar och just nu försöker han sova men det går inte så bra. Så just nu sitter David och jag och diskuterar vad vi ska göra, vem som ska vara hemma. Vem av oss har mest att göra på jobbet?

Tänk att livet har blivit så galet. Vi sitter och tänker ekonomi när Olle är sjuk. Vi sitter och tänker på vem som lider mest av att vara hemma, för det är ju det man gör. Är man hemma så vet man att livet på jobbet ska fortsätta och då blir det automatiskt merarbete för den som är hemma.

Jag har tema med mina elever, dvs det är bara jag som ska ha lektion med dem...de har ingen annan. Sedan ska jag ha ett krismöte om en elevev kl 14. Men å andra sidan skulle vi tjäna rent ekonomiskt på att jag skulle vara hemma då jag jobbar 80% och slipper åka bil 6 mil.

David har en trapp som skulle vara klar vecka 15 men som inte är klar än. Företaget har just fått varsla 15 personer så det är rätt så viktigt att man visar vad man går för...bensinpengar sparas...livet är inte rättvist...

Problem!
 

Igår var jag på Vannala bondgård med mina elever. Det ska tilläggas att jag har hand om de utländska eleverna på Söder just nu. Jag hade hyrt en minibuss och min rektor Micke tog två i sin bil och körde efter. Att jag ens hittade dit (kan ju faktiskt nästan gå vilse var som helst) tycker jag var en bedrift faktiskt.

Vi kom dit, bytte om till stövlar (ja i alla fall de som hade skaffat fram det), min somaliska tjej tog av sig kjolen och gömde sig bakom mig lite blygt. Vi blev välkomnade av Gunnel och Arne och sedan började rundturen.

Vi fick börja med att släppa ut hönorna. De hade fem hönor och en tupp. Tuppen var underbart cool, han såg lockig ut och eleverna blev väldigt förtjusta. Vi fick till och med hålla i ett varmt ägg.

Sedan kom vi till tonårskossorna, som vi kallade dem. Kvigorna var jättesöta och en av mina irakiska killar gick fram och lät en suga på handen. Modigt måste jag säga. Han hade bondgård i Irak innan han och hans familj tvingades att fly.

Efter det fick vi gå in i ladugården och träffa kalvarna och kossorna. Vi fick se hur de mjölkade och kalvarna fick snutta på våra fingrar. En elev höll på att tappa mobilen ner i bajsrännan och alla höll andan...

Sedan fick vi åka på släpet efter traktorn till en annan del av gården för att hälsa på fåren och lammen. Detta tyckte eleverna var jättemysigt. De spelade in bräkandet och vissa har ljuden som mobilsignal nu. Baggen stod längst fram och hälsade på eleverna. De fick klappa honom och de tog foton tillsammans med honom.

Sedan bar det iväg hemåt igen. Jag åkte upp till Toyota för att lämna bilen. De skulle sedan skjutsa mig tillbaka till skolan och jag samtalade lite med mannen som körde. Vilka människor det finns! Jag berättade att jag hade tagit mina elever till en bondgård för att visa dem Sverige och hans kommentar var att de nog bara såg mat. Han frågade om vi hade sett grisar och att det var bra eftersom de nog hade skrikit att det var orena djur och vägrat gå in. Snacka om fördommar! Jag sa ingenting och hoppades att vi snart skulle vara framme. Stackars människa tänkte jag i mitt stilla sinne.

Vi fick var sitt Arlaglas...till och med Olle fick ett :)

Hmm..det blir ju problem när man har ett så hektiskt liv osm jag har. En son son mest har smeknamnet virvelvinden och ett rätt så krävande jobb. Man är ju aldrig liksom ledig. Men jag ska försöka att ta mig tid till att blogga då jag vet att det är några som verkligen vill det. Passar på att skicka en hälsning till er där ute :)

Vad skriver man i en blogg egentligen? På Facebook är det så lätt att bara skriva en rad om att man är trött eller ska ha rep...men här i bloggen krävs det liksom mer känner jag. Man ska lägga in bilder och man ska vara djup på ett helt annat sätt. Eller är det jag som har för stora ambitioner för detta med bloggandet?

Nu ska jag försöka att skriva ett bra inlägg för er att läsa...men var snälla mot mig...jag är inte så duktig än :)