I Will Prevail

Ja, nu har jag inte skrivit på ett tag. Det är ju så när man har en bäbis, man får passa på när han sover eller är på bra humör. Just nu ålar han omkring runt mina fötter och ut i korridoren in i sitt rum. Han är en väldigt glad bäbis i annars, men han kräver min uppmärksamhet jämt. Lite jobbigt är det att inte ens kunna få sitta på toa och göra nummer två utan att han ska sitta utanför och titta på mig. Om jag inte var hård i magen innan så lär jag ju bli det nu...

I helgen var vi inne i studion och spelade in en låt som ska vara med på en samlingscd för vårt studieförbund. Ljudteknikern var jättesnäll och duktig och han lärde mig massor av nya saker. Roligt att tala med folk som kan så mycket. Han fick vår låt att låta jättebra också bara med några klick på datorn. Vilka program det finns nu för tiden.

Eftersom Camilla råkat dubbelboka sig och var på spa på lördagen så fick vi spela in på ett lite annorlunda sätt denna gång. Förra gången satt jag och Camilla och spelade gitarr och sjöng in i mammas headset och hon spelade till klick. Men nu var ju inte Camilla där så jag fick lägga basen först till klick. Detta har jag aldrig gjort förr. Det gick bra att lägga basen. Sedan lade Frida dit lite synt och sedan skulle jag sjunga och då upptäckte vi att det var alldeles för snabbt tempo. Ja, då var det bara att göra om allt igen...suck. In i studion igen, lägga basen snabbt som attan och sjunga in lite skräpsång sedan var det mammas tur att spela.

Mamma är så duktig även om hon inte tror det själv. Det tog ett litet tag men sedan satt det.
Efter henne var det dags för mig att spela in den riktiga basgången. Alltid när det är dags att spela in så spänner jag mig så det tog längre tid än innan att spela in basen. Ljudkille tyckte också att jag sågade för mycket med plektrumet på strängen men om jag skulle sluta med det så skulle jag få ändra hela mitt sätt att spela, så det gick inte. 
Nu blev det Fridas tur. Hon spelade en gång och där satt den. Skitungen var ju bättre än mig ju och jag har gjort detta ett antal gånger mer än henne...surt! Men jag var så stolt över henne. Hon fick lite adrenalinpåslag och sedan gick det fint.
Efter det satte vi dit sången med alla stämmor. Jag kände att jag inte var helt bra i halsen, men det fick gå i alla fall. Allt satt jättebra och det lät faktiskt okej.

Sedan lämnade vi studion och åkte iväg till hotellet. Ja, just det. Jag måste ju berätta vad som hände på dagen då vi skulle hitta hotellet och checka in. Vi gav oss iväg lite innan tre för att hitta hotellet och handla lite mat. Men mamma hade glömt bokningpappren hemma så vi visste inte ens vad hotellet hette. Pinsamt tyckte vi men vi trodde att vi hade lite koll på var hotellet var. När vi kört runt i hela Eskilstuna så bestämde vi oss för att jag skulle ringa David. Kanske skulle han kunna surfa och hitta det. Det gjorde han inte...suck. Så det var bara att åka till mataffären och sedan tillbaka till studion och komma på en ny plan. Ljudkille sa vid ett tillfälle (han hade bara en halvtimmes lunch) att han ångrade att han följt med...vi skrattade nästan ihjäl oss.

Väl tillbaka i studion så tittade vi på en dator som fanns där och hittade hotellet igen. Som tur var...

På kvällen så gav vi oss ut för att äta och bjuda mamma på sin present. Vi hittde dock ingen parkering och vi åke återigen runt i hela Eskilstuna...hihi.
När vi hittat en parkering så gav vi oss ut för att hitta ett matställe som var öppet. Klockan hade blivit halv tio ju. Vi hittade en indisk restaurang och det var supergott! Mamma och Frida drack lite vin så jag fick sen köra hem och det tyckte de tydligen var jätteroligt eftersom de skrattade hela vägen hem till hotellet.

På kvällen fick jag klåda på ryggen och sedan sov vi gott hela natten.

Dagen efter åt vi frukost och sedan gav vi oss iväg till studion igen. Jag la till lite sång som jag kommit på under natten och sedan kom Camilla rätt så snart. Hon hade lite problem att lägga gitarren eftersom hon kom på att hon faktiskt spelade olika hela tiden. Det visste hon inte innan...men efter en tid så satt också hennes gitarr där den skulle. Sedan sjöng hon in sina stämmor.

Efter det åkte vi hem. Jag somnade till the Closer (fast jag verkligen ville se, kommer att undra vem mördaren var ett tag framöver) för att sedan mata Olle. Som tur var tog han en sovmorgon nu på morgonen. Annars hade jag nog inte kommit upp.

Att mata Olle har blivit jätteroligt. Han äter det mesta som jag ger honom och äter med bra aptit också. En sak han dock inte tyckr om hur mycket jag än trugar är spagetti och köttfärssås.

Producenterna verkar tycka att detta är lycka för alla bäbisar och har därför gjort den burken dubbelt så stor, men hur tänker de då? Alla barn som inte tycker om den rätten då? Alla barn som tycker om pasta och kyckling eller biffstroganoff eller varför inte kalops? Varför kan de inte göra dessa rätter i stora burkar?

Jag kanske har en ovanlig bäbis. En bäbis som inte alls tyckte om någon smakportion av potatis eller morot, som gick direkt på pasta. Men det är väl underbart att alla banr kan vara olika? Är det inte kul att se olikheter som ett sätt att växa?

Jag tänker ofta på hur olik Olle är andra barn, tex Hugo, vår granne. Men de är olika men ändå normala, det intalar jag mig.

Nej, ett ord till alla producenter:
- Gör barnmatsburkarna större, inte bara för spagetti och köttfärssås!