I Will Prevail

Det var tidig morgon. Olle och Anna hade precis fått in sig själva och alla sina väskor i bilen. Dimman låg tjock över Hävlabygden men solen hade precis börjat sprida sina lågt liggande strålar över den nattblöta asfalten. Bilen började rulla ned för gatan, ned mot bruket för att i en abrupt smäll stanna till. Att Anna inte såg något för att solen var så stark var inget konstigt denna höstmorgon. Hon hade kört vägen en miljon gånger innan...men nu var det något som var i vägen. En lyktstolpe! Ajajaj...tänkte Anna när hon parkerade bilen lite längre bort. Ilskan kom över henne som en varm flod...KLANTIGT, tänkte hon när hon klev ut för att besiktiga skadan. Ena lyktan och blinkersen hade sett sina bästa dagar, liksom sidan på kofångaren. KLANTIGT skrek hon för sin inre röst.

Anna ringde till sin man David som sa att hon skulle ta det lugnt och åka till pappa Håkan på dagen. Sagt och gjort. Anna har världens bästa pappa som tar emot henne när hon behöver honom. Han är lugn och stark och genast mådde Anna bättre.

Där har ni min berättelse, kära vänner. Annas första krock! ... med en lyktstolpe!

Nu frågade till och med min far varför jag inte skriver i min blogg längre. Dags att slänga dit någora rader då kanske. Men tiden räcker inte riktigt till för att få till trevliga och långa inlägg på denna blogg. Då kanske man kan dra en funderare på ett annat sätt, kanske det är något annat som ska få stryka på foten för att jag ska hinna lägga in lite saker här. Vad skulle det i så fall kunna vara???

Jag kanske ska ta bort att tvätta...nej, då blir inte David glad i mig. Kanske jag ska lämna Olle på dagis? Hmm....ddå blir inte dagispersonalen glada. De verkar ha mycket att göra med honom på dagarna.

Nej, men du...det var rätt så kul att skriva ett inlägg såhär...ska kanske fortsätta med det ett tag :)