Det ska vara första gången någon gång...
Det var tidig morgon. Olle och Anna hade precis fått in sig själva och alla sina väskor i bilen. Dimman låg tjock över Hävlabygden men solen hade precis börjat sprida sina lågt liggande strålar över den nattblöta asfalten. Bilen började rulla ned för gatan, ned mot bruket för att i en abrupt smäll stanna till. Att Anna inte såg något för att solen var så stark var inget konstigt denna höstmorgon. Hon hade kört vägen en miljon gånger innan...men nu var det något som var i vägen. En lyktstolpe! Ajajaj...tänkte Anna när hon parkerade bilen lite längre bort. Ilskan kom över henne som en varm flod...KLANTIGT, tänkte hon när hon klev ut för att besiktiga skadan. Ena lyktan och blinkersen hade sett sina bästa dagar, liksom sidan på kofångaren. KLANTIGT skrek hon för sin inre röst.
Anna ringde till sin man David som sa att hon skulle ta det lugnt och åka till pappa Håkan på dagen. Sagt och gjort. Anna har världens bästa pappa som tar emot henne när hon behöver honom. Han är lugn och stark och genast mådde Anna bättre.
Där har ni min berättelse, kära vänner. Annas första krock! ... med en lyktstolpe!
