I Will Prevail

Vi har, för en vecka, sedan varit inne i studion och spelat in vår musik. Tror inte att det går att lägga in musik på denna hemsida, men jag lägger in lite bilder i alla fall.

Jag är ledsen att jag inte var där likt du är för mig nu. Du har varit gravid två gånger och jag har inte riktigt förstått det...detta slog mig nu. Det slog mig från dag ett under min egen graviditet. Jag önskar nästan att du skulle göra om så att jag fick berömma dig och hylla dig...det är så jag känner. Det är så häftigt att tänka på att en människa växer...men jag är ledsen att jag inte var redo för att stötta dig. Detta är något jag får leva med. Är jag en känslokall människa?

Förlåt

Läskigt, läskigt och åter läskigt!!! Hur ska detta gå? Panik inför födseln, panik inför magen, panik inför alla blanketter och krig om namnet. Detta är lite av vad jag känner just nu. Mycket är alltså panik. Jag tror inte att David har fattat vad det är vi har gjort. Jag tror inte att han förstår att han ska bli pappa. Han ska ta ansvar och han ska vara en förebild. Han ska uppfostra och han ska skydda. Allt detta ska jag också göra....PANIK!

Många tankar snurrar. Det är inte konstigt att jag är så trött jämt. David kan släppa tanken en stund, medan de där fjäderlätta guppandena gör att jag aldrig kan släppa tanken på att något växer. Något använder min kropp till att finnas till. Otroligt. Jag kan inte annat än vara tacksam för att jag ens får uppleva detta. Det finns så många som aldrig får chansen...men PANIK! Är jag redo? Är David redo? Är familjerna redo? Är ekonomin redo? Jag vet att bilen inte är redo (för liten)

Jag är så tacksam för min vän AK i Härnösand (älskar dig) Hon har precis fått sin lilla bebbe och berättar mycket för mig om hur hon har det och jag får fråga henne också om allt.
Jag är också tacksam över min syster. Hon har upplevt det två gånger.

Men tankar om att bli förälder skrämmer mig. Ingen sa att det skulle vara så lätt att skaffa ett barn men att det skulle vara så svårt att brottas med tanken om att ha ett barn.

Jag har funderat på en sak. Känner man egentligen sina mammor och pappor...på riktigt? Jag funderade på detta när jag körde hem härom kvällen. Det är ju så att man blir äldre och börjar fundera på familj och sådant och, ja, jag har gått och blivit gravid. Jag är jättelycklig för det ska ni veta och jag vill lova att ni kommer att få veta mer om detta snart. Men just nu vill jag diskutera min frågeställning: Känner man sina föräldrar egentligen?

Jag vet mycket om min mamma som till exempel att hon tycker om att spela trummor och att hon är en hejare på att inreda. Jag vet att om hon får en finne (hon är väldigt ungdomlig) på kinden så dröjer det en vecka, sedan har jag en på samma ställe. Lite creepy kanske...men vi har ett band mellan oss. Jag vet att hon tycker om häftiga kläder och att hon klått upp en kille när hon var fjortis...Jag vet självklart mer men det har tagit mig 26 år att erhålla all denna kunskap. Kommer jag att känna henne bättre senare eller kommer detta vara det jag kommer att tänka på när jag är gammal och grå?

Min farmor gick bort i somras och vi var jätteledsna. Jag fick på hennes begravning veta saker om henne som jag faktiskt inte visste. Redan då slog tanken mig: Hur väl kände pappa henne egentligen? Visste han allt om henne eller hade han också samma vaga känsla av igenkännande somj ag helt plötsligt känner?

Jag ska bli mor...kommer mitt barn att känna mig? Finns det något jag kan göra föra att göra denna process lite lättare? Detta var vad jag funderade på när jag i 90 km/h for genom Hävlaskogen. Jo, jag har ju redan börjat att skriva en bok till mitt ofödda barn. Däri ska jag och David skriva små berättelser om våra liv. Sådant som kan vara kul för barnet att veta när det blir äldre. Ja, det ska jag göra!

Ville bara säga att de där kräftorna gjorde att jag mådde illa i två dagar. Varför ska jag återkomma till i mitt nästa inlägg :)

Jag har inte skrivit på ett tag och då slog det mig....hur sjutton ska jag börja skriva igen utan att låta allt för präktig. Kanske bara börja skriva om vad som händer? Eller kanske ska man försöka att göra ett till försök på att vara sådär vis som jag faktiskt var i början? (scrolla ned och titta om ni inte tror mig) '

Jag undrar vad som egentligen fick mig att starta en blogg till att börja med? Var det av ren nyfikenhet eller var det för att min kollega skaffade en till sig själv? Jag tror att det berodde på det sistnämnda och är då lite besviken på mig själv därför. Är jag någon slags copycat?!

Nu ska jag skärpa mig och skriva lite oftare och slå bort alla tankar ommindervärdighetskomplex. Jag är svenska men kan sjutton säga vad jag är bra på! Skit samma att det inte är någon som läser...detta ska vara för min skull!