I Will Prevail

Jag har funderat på en sak. Känner man egentligen sina mammor och pappor...på riktigt? Jag funderade på detta när jag körde hem härom kvällen. Det är ju så att man blir äldre och börjar fundera på familj och sådant och, ja, jag har gått och blivit gravid. Jag är jättelycklig för det ska ni veta och jag vill lova att ni kommer att få veta mer om detta snart. Men just nu vill jag diskutera min frågeställning: Känner man sina föräldrar egentligen?

Jag vet mycket om min mamma som till exempel att hon tycker om att spela trummor och att hon är en hejare på att inreda. Jag vet att om hon får en finne (hon är väldigt ungdomlig) på kinden så dröjer det en vecka, sedan har jag en på samma ställe. Lite creepy kanske...men vi har ett band mellan oss. Jag vet att hon tycker om häftiga kläder och att hon klått upp en kille när hon var fjortis...Jag vet självklart mer men det har tagit mig 26 år att erhålla all denna kunskap. Kommer jag att känna henne bättre senare eller kommer detta vara det jag kommer att tänka på när jag är gammal och grå?

Min farmor gick bort i somras och vi var jätteledsna. Jag fick på hennes begravning veta saker om henne som jag faktiskt inte visste. Redan då slog tanken mig: Hur väl kände pappa henne egentligen? Visste han allt om henne eller hade han också samma vaga känsla av igenkännande somj ag helt plötsligt känner?

Jag ska bli mor...kommer mitt barn att känna mig? Finns det något jag kan göra föra att göra denna process lite lättare? Detta var vad jag funderade på när jag i 90 km/h for genom Hävlaskogen. Jo, jag har ju redan börjat att skriva en bok till mitt ofödda barn. Däri ska jag och David skriva små berättelser om våra liv. Sådant som kan vara kul för barnet att veta när det blir äldre. Ja, det ska jag göra!