Pratglada kärringar och söta små gubbar.
Jag kom och tänka på en rolig sak som hände mig för några år sedan. Det var så att jag var på väg hem från Linköping...bodde ju där ett år när jag pluggade religion. Det var sent och det var redan mörkt ute. När jag då skulle kliva på tåget efter ett byte i Norrköping så hamnade jag i en vagn full av äldre människor...skönt tänkte jag. De är lugna och trevliga samt att de aldrig lyssnar på mp3 för högt. Har ni tänkt på att man ibland kan höra vad ungdomarna lyssnar på...stackars deras öron. I alla fall. Jag satte mig ned och började lite smått slumra till när jag noterar att en tant på andra sidan mittgången tar upp telefonen. Högljutt och utan någon som helst omtanke för oss andra trötta stackare så slår hon numret till vad vi sedan fick höra var hennes syster.
- Nu har vi kommit hem från semester, Gertrud. Det var underbart...självklart kostade det en del men det var det värt. Ja, hur mår de andra....bla bla bla.
Efter ett tag var jag så trött i huvudet att jag faktiskt längtade efter en mp3 jag också. Då, som sänd från skyarna kommer det en liten gubbe framstapplandes i gången. Han ställde sig bredvid tanten och sa:
- Är du medveten om att vi vid det här laget känner hela din släkt? Kan du snälla sluta ringa och låta det vara lugnt och trevligt härinne ett litet tag?
Mannen gick tillbaka till sin plats lika sakta som han hade lunkat fram.
Tanten titta på sin toffel till man och sa:
- Ja, Gunnar...om inte du hade suttit där hade den där mannen fått en stor fet smocka.
Jojo, tänkte jag. Friden sänkte sig i vagnen...alla slumrade gott och den gamla mannen log i mjugg borta vid andra delen av vagnen.
Det är vad jag kallar civilkurage!
