Mitt klassrum
Var sjuk idag och hemma. I morse var det lite bättre än igår då jag inte hade någon röst på morgonen. Det är alltid så att jag blir sjuk efter musikalen. När all spänning släpper är det som om basillerna säger:
- Fritt fram grabbar!!!!
Men nu mår jag bättre och ska till jobbet i morgon...även om jag fortfarande inte mår prima. Det är the curse av att vara lärare. Vi förväntas aldrig vara sjuka. Och skulle vi mot förmodan bli det så jublar eleverna och önskar oss ett till benbrott eller ännu ondare. Jag skulle ibland bara vilja visa hur barn i u-läder har det. Att de är lyckliga om de får studera. Att de skulle tycka det var underbart att få en bok i present i stället för kläder eller andra prylar. Jag slås av elevernas syn på livet dagligen. Hur de köper nya kläder, hur de ska ha den nyaste mobilen...hur de skiter i hur de tar sig till olika ställen. Mamma och pappa ska skjutsa dem ända dit och så vidare. Jag tröttnade och satte ihop ett arbete som ska få dem att tänka till. I min mentorsklass var det en tjej som tycket att hon fick ut något av arbetet. Varför?! Är de så hemmablinda att de inte bryr sig. Jag blir så deppig när jag hör sådana tankar.
När jag får barn ska han/hon få veta hur det ligger till. Han/hon ska inte få som han/hon vill och han/hon ska veta att studierna inte är självklara. Jag hoppas bara att jag kan vara stark och inte falla för några I-landsfasoner.
- Fritt fram grabbar!!!!
Men nu mår jag bättre och ska till jobbet i morgon...även om jag fortfarande inte mår prima. Det är the curse av att vara lärare. Vi förväntas aldrig vara sjuka. Och skulle vi mot förmodan bli det så jublar eleverna och önskar oss ett till benbrott eller ännu ondare. Jag skulle ibland bara vilja visa hur barn i u-läder har det. Att de är lyckliga om de får studera. Att de skulle tycka det var underbart att få en bok i present i stället för kläder eller andra prylar. Jag slås av elevernas syn på livet dagligen. Hur de köper nya kläder, hur de ska ha den nyaste mobilen...hur de skiter i hur de tar sig till olika ställen. Mamma och pappa ska skjutsa dem ända dit och så vidare. Jag tröttnade och satte ihop ett arbete som ska få dem att tänka till. I min mentorsklass var det en tjej som tycket att hon fick ut något av arbetet. Varför?! Är de så hemmablinda att de inte bryr sig. Jag blir så deppig när jag hör sådana tankar.
När jag får barn ska han/hon få veta hur det ligger till. Han/hon ska inte få som han/hon vill och han/hon ska veta att studierna inte är självklara. Jag hoppas bara att jag kan vara stark och inte falla för några I-landsfasoner.
Kommentarer
Trackback
