Besök hos barnmorskan

Igår var jag hos barnmorskan. Det är alltid lika kul men det inleds alltid i samma pina. Jag verkligen hatar att bli stucken i fingret. Smärtan är så fruktansvärd. Jag tycker att jag är så förfärligt fånig när hon ska ta provet eftersom jag redan nu kan tänka mig att den smärtan som kommer senare inte ens går att jämföra. Jag har också rädsla för att, om jag ska ha det, få dropp. En nål som ska sitta kvar i kroppen. Detsamma gäller ju den bedövning jag valt som ska sitta fast i ryggen!!!

Hur farao ska detta gå? Denna fråga inleder alltid mitt tankearbete hos barnmorskan. När jag genomlidit själva sticket i fingret så ska såret till att dunka tills vi ska åka hem. Det enda jag kan glädja mig åt när det gäller sticket är att det läker jättefort...kanske jag har bra läkkött även om mina hål i öronen (tog hål när jag var sådär 11) inte riktigt läkt. Vilket stolpskott det var som tog de hålen. Nu ska jag kanske glädja mig åt att inget hål ska göras...det finns liksom redan där...det ska bara bli mycket större..hihi

Barnet liggen med huvudet nedåt konstaterade barnmorskan. Men vad är det då som ligger och trycker mot min högra del av bröstkorgen var min följdfråga. Det måste vara den lilla rumpan, svarade barnmorskan. Då fick jag en helt ny bild av vad som faktiskt försegår därinne.

Det är alltså inte så att barnet använder min kissblåsa som boxboll, han/hon använder den som huvudkudde. Om det nu är en arm eller ett ben som försöker tränga genom skinnet på vänster sida om naveln vet jag fortfarande inte. Det enda jag vet är att jag tycker att det gör ont.

Alla värden verkade också vara bra och magen växer som den ska.

Nu gäller det bara att få till ledigheten...hur ska man tänka på bästa sättet?

Kommentarer
Postat av: ak

Tro mig... när du har värkarna så bryr du dig inte ett skvatt om att de sätter en nål i ryggen på dig :) Jag var oxå lite orolig innan för ryggmärgsbedövningen... men när det väl var dags längtade jag så mycket efter den att jag bad sambon springa iväg, leta reda på narkosläkaren och förklara för honom att han fick skynda sig med akutsituationen han var upptagen med eftersom jag tyckte att min situation var ytterst akut :) Bad honom även spöa upp narkosläkaren eftersom jag var så arg på honom när jag fick vänta över en timme på bedövningen... men när han kom tll slut var jag bara lycklig över att han var där och då ville jag absolut inte spöa upp honom :) Jag märkte knappt ens att de stack den där nålen i ryggen på mig... man har liksom lite annat att tänka på och känna när man ligger där :) Det kommer gå bra!!

2009-01-15 @ 10:21:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0