I Will Prevail

Jag trodde nog inte att arbetslivet och vuxenlivet skulle vara så pass jobbigt som det faktiskt är. Detta slog mig just nu när jag sitter i mitt klassrum. Jag har precis haft en powerpoint om upptäckarna och har därför dator och hela faderullan här i mitt klassrum. När nu denna lektion är över så blev jag så trött. Nu måste jag packa ner allt igen i en väska som jag måste släpa upp i stora skolhuset och sedan är det egentligen bara att jobba vidare med allt jag håller på med.

Att det skulle vara så jobbigt att vara lärare visste jag inte är jag gav mig in i det. Jag hade sett hur mina lärare arbetade och tyckte att det såg trevligt ut. Nu när jag är mitt i skiten så kanske jag inte riktigt tycker att det är värt allt slit egentligen. Jag har helt enkelt fått en lite annorlunda bild på livet nu när jag snart ska bli mamma. Jag orkar inte riktigt bry mig om mina elevers problem...har de inga egna föräldrar att prata med. Jag orkar inte jaga dem om de glömt något...har de ingn egen ansvarkänsla? Jag orkar inte ta in all information...jag vill jobba med att utbilda, inte städa kaffeapparaten eller städa i klassrummet,

Nej, vilken tjatkärring jag blivit...men jag märker hur mycket tid jag tidigare lagt ned på jobbet. Tid som jag nu vill lägga på att skapa familj, att få lära känna min kropp inför förlossningen, att lära känna David fullt ut, att spela med mitt band, att utveckla mig själv som människa.

Nej, nu ska jag plocka ihop alla delar av datorna och videokanonen, ta mig upp till arbetsrummet och äta min apelsin.