I Will Prevail

Igår såg jag på ett avsnitt av House of babies. Jag vet att jag inte borde titta på sådana program nu, men jag tycker att det känns bra på något konstigt sätt. Dessa mammor har gått till denna klinik för att få föda utan någon slags bedövning. Den enda bedövning de får är att sitta i ett specialgjort badkar. Jag tycker att de är så starka. Jag tycker också om att hela familjen får vara med. Fadern sitter ofta bakom mamman i badkaret och härom dagen kom också deras andra barn och klev ned i karet när barnet var fött. Det blev så intimt och mysigt (jag började gråta som vanligt)

I detta program var det en mamma vars barn hade legat med huvudet nedåt men som på något mysiskt sätt skruvat på sig och hamnat i sätesbjudning. De försökte att knåda magen så att den skulle hamna rätt, men det gick inte. Barnet låg i spagat med ena benet nedåt och det andra uppåt. Det enda som kunde gäras var kejsarsnitt. Synd om denna familj då hon hade så dåliga minnen av det första kejsarnsittet.

Jag glömde nästan att titta på resten av programmet...jag var bara så inne i tankarna att min bäbis kanske hade snurrat på sig också. Igår stod nämligen min mage i fyra hörn. Det kändes som om jag visste var rumpan var men jag tyckte också att jag hittade ett huvud på andra sidan. Skräck!!!

Idag var jag hos barnmorskan. Hon hittade huvudet...nedåt! Hon hittade rumpan...till höger och sedan hittade hon alla ben och armar till vänster. Nu kan jag pusta ut igen...det var bara inbillning allt.

Idag är det den 12/3...han/hon skulle ha kommit ut nu. Men som man brukar säga....den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...men jag tänker inte vänta allt för länge. Nästa barnmorsketid är på torsdag...innan dess ska det väl ha hänt något va? Snälla låt det ha hänt något då!

Nu ska jag titta på en av alla de tusentals serier som jag börjat följa: The Closer. Det enda som jag stör mig på i den serien är hennes onormala förhållande till sötsaker. Jag hoppas inte att mina elever titta på den serien...just därför.